Det är inte socialtjänsten som står maktlös inför den sociala utslagningen och det ökade biståndsberoendet i samhället.

 

Det är de hjälpsökande människorna som står maktlösa inför socialtjänsten.

 

Situationen upprepar sig gång på gång. Hjälpsökande människor som söker stöd hos socialtjänsten får inte den hjälp de behöver. Unga människor far illa under långa tider och många av dem hamnar under resten av sina liv utanför samhällets gemenskap. Detta trots att socialtjänsten, ofta under lång tid, känt till allvarliga brister i de ungas uppväxtvillkor.

 

Inte sällan har anhöriga, grannar, lärare, fritidsledare m.fl. i den unges närhet, sakta men säkert fått uppleva att socialtjänstens kompetens och förmåga inte når upp till den nivå som är nödvändig för att komma till rätta med de problem som finns hos familjen och den unge. Att socialtjänsten hävdat sin självklara rätt, under den tid då socialtjänsten eventuellt engagerat sig i den unges situation, att bedöma, fördöma och reglera de involverade människornas ansvar, har blivit ett obevekligt signum för socialtjänsten. Det har de flesta som någon gång kommit i kontakt med socialtjänsten fått erfara. När problemen inte löser sig, utan istället får en ökad omfattning, så övergår socialtjänsten tämligen regelmässigt till att skjuta problematiken och ansvaret ifrån sig.   

 

Socialtjänstens avgörande problem beror inte på tveksamheter i samhällets inställning till den sociala omsorgen för utsatta individer och grupper. Den lagstiftning som reglerar kommunens ansvar för omsorgen av barn och unga är mycket vidsträckt. Lagstiftningen, som tydligt anger intentionerna bakom samhällets sociala ansvar, ger idag socialtjänsten ett långtgående stöd för att aktivt ta ansvar för utsatta individer och grupper. Trots det lagliga stödet är ändå socialtjänstens ingripande mycket ofta nyckfulla och sporadiska, samtidigt som resultatet av insatserna (om sådana kommer till stånd), ofta är otillräckliga. Misstagen är så många så omfattade att man måste ifrågasätta den generella kompetens som styr utvecklingen inom socialtjänsten. En operationsavdelning inom sjukvården hade för länge sen fått stänga sin avdelning, om man uppvisat samma dåliga resultat som socialtjänsten.

 

Att idag, genom att ansluta sig till de alltmer högljudda skallropen, kritisera socialtjänstens insatser skulle kunna liknas vid att ”sparka på en liggande”. I många sammanhang har det på senare tid kommit upp i ljuset att socialtjänsten brustit i sitt ansvar gentemot människor som varit i behov av samhällets stöd.

 

Det stora problemet är att påtalandet av de uppenbara bristerna inte medfört någon avgörande förändring av situationen inom socialtjänsten. Socialtjänsten har försvarat sig mot angreppen genom att, om möjligt i än högre grad, ”omyndigförklara” de som haft kritiska synpunkter på socialtjänstens insatser. Även styrkta av vissa ”framgångar” i samband med överprövningar av socialtjänstens insatser, har socialtjänsten blivit än mer “untouchable”.

 

För de flesta som har insikt, och någorlunda klarsyn, i socialt arbete med unga framstår dessa prövningar av myndighetsansvaret, som ett spel för galleriet. Det borde framstå som uppenbart för domstolsväsendet, vad som är självklart för de flesta medborgare, att socialtjänstens ansvariga handläggare verkligen begår allvarliga fel när de inte ingriper då man får signaler på att något inte står rätt till i barnets eller i den unges utveckling. Barn och ungas trygghet och skydd hänger många gånger på samhällets förmåga att aktivt och skyndsamt vidta lämpliga åtgärder. De ansvariga handläggarnas fel är så allvarligt att de inte kan negligeras - Ansvar måste utdömas.

 

De många konstruktiva och kvalificerade krafterna som finns inom och utanför socialtjänsten, skulle om de fick utrymme, kunna innebära en förändrad inriktning av socialtjänstens verksamhet. Idag blir dessa krafter ofta motarbetade av den prestige som präglar såväl socialtjänstens som det politiska etablissemangets ledningsproblem.

 

Jag kommer i fyra avsnitt, bl.a. genom att redogöra för några konkreta händelser ur verkligheten, belysa samhällets och socialtjänsten tillkortakommande och hur detta kan pågå utan att en förändring kommer till stånd. Jag kommer även att peka på en del förändringar som skulle få avgörande betydelse för den framtida utvecklingen.

 

Fallet ”Stadsdel X”

En betraktelse över hur en misslyckad och prestigeladdad missbrukarvård kan utvecklas till en förträfflig och erkänt framgångsrik missbrukarvård, för att sedan av inkompetenta chefer åter brytas ner till en kaotisk och kostsam byråkratisk ”geggamoja”.

 

Fallet ”Y”

En beskrivning om en 12-årig flicka som under större delen av sin uppväxt omhändertagits av samhället, och som tillåts spela ut vuxenvärlden. Flickan återförs till den biologiske modern, med den konsekvensen att hon inte får någon skolgång. Socialtjänsten skjuter problemen ifrån sig, med hänvisning till att det inte är deras problem.

 

Samhällets handlingsförlamning

Fakta och åsikter om samhällets generella oförmåga att agera adekvat i samband med att man uppmärksammar barn och unga i riskzonen. En beskrivning som i mångt och mycket belyser mekanismerna bakom den delvis havererade illusionen om ett fungerande samspel mellan det starka samhället, ett framgångsrikt näringsliv och de produktiva medborgarna.

 

Vad skall vi göra åt situationen?

Ingenting är omöjligt. Det gäller ”bara” att skapa goda krafter som är större än de onda krafter som bryter ner illusionen om ett fungerande samspel mellan samhället, näringslivet och medborgarna.

 

Staffan Talls

2008-01-03